RASEN

HISTORIA & UTVECKLING



Hollandse Herdershond härstammar från samma förfäder som Tysk Schäfer och de fyra varianterna av Belgisk vallhund.


Rasen kommer ursprungligen frän landskapet Brabant i södra Nederländerna.

Rasen Hollandse Herdershond utvecklades i början av 1800-talet i Nederländerna. Framförallt i Belgien, som då var en del av Nederländerna, och i provinsen Brabant. Hundarna användes ursprungligen till vallning och vakt av boskap.


De sägs ha samma förfader som den tyska schäfern och de belgiska vallhundarna. Avsikten var att avla på förfaderns stabila psyke och proportionerliga konfirmation. Från ”ur-rasen” konserverades starkt flockbeteende och integritet, samt ett primitivt beteende som genererar tydliga signaler som underlättar kommunikation. Bevarandet av storlek och proportioner har bidragit till en fysiologiskt frisk ras.


1898 bildade några holländska uppfödare NHC (Nederlandse Herdershonden Club), vilket var en klubb med ändamål att tillvarata och utveckla rasen. De olika hårlagen uppkom i samband med att utställningar började anordnas. Från början fanns 6 varianter av rasen, men i början av 1900 talet återstod endast tre: korthår, långhår och strävhår. Det fanns en vilja om att skapa en ras som skiljde sig åt från de tyska och de belgiska vallhundarna, vilket ledde till en färg-och storleksrestriktion 1914:


  • Silver-och guldbrindle för korthåren 
  • Silver-och guldbrindle samt auburn (röd-kastanjebrun) för långhåren
  • Silver- och guldbrindle, pepper och salt, samt blågrå för strävhåren.


Vid denna tid var alla vita tecken på rasen inte önskvärda och minimistorleken höjdes med två tum för kort-och strävhår, medan höjningen var något mindre för långhåren. Detta föranledde, då vit är en dominant gen, att det användbara avelsmaterialet drastiskt minskade. 1928 tillät man återigen en viss mängd vita tecken på rasen och 1934 återintroducerades gul, röd och brun hos korthåren och gul, rödbrun och askgrå hos strävhåren. Långhåren hade ingen färgförändring. 1960 återgick man till restriktionerna som infördes 1914, men nu försvann auburn hos långhåren. Under slutet av 1940-talet behövde man bredda genpoolen, vilket föranledde användandet av hundar med okänd bakgrund tillsammans med belgiska Malinois till korthåren, och Tervueren till långhåren.


Hollandse Herdershond kom till Sverige 1980 och i dagsläget finns ca 250 hundar i landet, alla hårlag inkluderade. Den inofficiella rasklubben Hollandse Herdershond Sverige, HHS, blev 1999 officiell rasklubb under SBK med namnet Rasklubben Hollandse Herdershond, som förkortas RHH.


Dagens Holländare

Från det tidigare användningsområdet som vakt- och vallhund används den idag som tjänstehund, vakthund, "brukshund" och sällskapshund. Den är fortfarande  förhållandevis okänd utanför sitt hemland, och rasen är på världsbasis numerärt liten.

HH förekommer i tre varianter: korthårig, långhårig och strävhårig, och det finns flest av den korthåriga varianten, följt av lång- respektive strävhår.  

En Holländare skall kunna utföra hårt arbete, vara välbyggd, livlig och uppmärksam. Det är utmärkta brukshundar men fungerar även väl som familjehund under förutsättning att kravet på mentalt aktivering blir tillgodosedd.
Hollandse Herdershond är en mycket formbar, vaksam och trogen hund som inte tvekar att försvara sin förare eller familj om det behövs.
Den är uthållig, aktiv och rörlig med de rätta vallhundsinstinkterna och har ett livligt och intelligent temperament.

         Besök oss på facebook

Pg  190 95 21-5.

KONTAKT

LÄNKAR


NHC Nederländerna (Moderklubb)

SBK Tävling

SBK

Holländsk Gjeterhund Klubb Norge

Hollanninpaimenkoirat Finland

H.S.C.D Tyskland (Rasklubb)

SCHS Schweiz (Rasklubb)

A.D.S.A USA (Rasklubb)

WDSF (World Dutch Shepherd Org.)


RASKLUBBEN

HOLLANDSE HERDERSHOND

Copyright © 2019 Rasklubben Hollandse Herdershond