RASSPECIFIK AVELSSTRATEGI

 

Hollandse Herdershond

Bakgrund

På Svenska Kennelklubbens Kennelfullmäktige 2001 fattades beslut om att det för varje hundras skall finnas en rasspecifik avelsstrategi, RAS. Rasklubbarna uppdrogs utforma grunden för en sådan som skulle kunna presenteras 2004.

 

En rasspecifik avelsstrategi (RAS) är en handlingsplan för aveln inom en specifik ras med hänsyn till de förutsättningar och behov som rasen har ifråga om hälsa, funktion, mentalitet, genetisk variation och exteriör. Den ska belysa såväl problem som styrkor och fördelar i ovanstående.

 

Tanken är att RAS ska vara ett levande dokument som förändras i takt med förutsättningarna och behoven inom rasen. När vi närmar oss de mål vi sätter upp idag, skall således nya mål formuleras.

 

Historik och utveckling

Rasen hollandse herdershond utvecklades i början av 1800-talet i Nederländerna, framförallt i Belgien, som då var en del av Nederländerna, och i provinsen Brabant. Hundarna användes ursprungligen till vallning och vakt av boskap. De sägs ha samma förfader som den tyska schäfern och de belgiska vallhundarna. Avsikten var att avla på förfaderns stabila psyke och proportionerliga konfirmation. Från ”ur-rasen” konserverades starkt flockbeteende och integritet, samt ett primitivt beteende som genererar tydliga signaler som underlättar kommunikation. Bevarandet av storlek och proportioner har bidragit till en fysiologiskt frisk ras. 1898 bildades, av några holländska uppfödare, en klubb med ändamål att tillvarata och utveckla rasen; Nederlandse Herdershonden Club.

 

De olika hårlagen uppkom i samband med att utställningar började anordnas. Från början fanns 6 varianter av rasen, men i början av 1900 talet återstod endast tre; korthår, långhår och strävhår. Det fanns en vilja om att skapa en ras som skiljde sig åt från de tyska och de belgiska vallhundarna, vilket ledde till en färg- och storleksrestriktion 1914: Silver- och guldbrindle för korthåren; silver- och guldbrindle samt auburn (röd-kastanjebrun) för långhåren; silver- och guldbrindle, pepper och salt, samt blågrå för strävhåren. Vid denna tid var alla vita tecken på rasen inte önskvärda och minimistorleken höjdes med två tum för kort- och strävhår, medan höjningen var något mindre för långhåren. Detta föranledde, då vit är en dominant gen, att det användbara avelsmaterialet drastiskt minskade. 1928 tillät man återigen en viss mängd vita tecken på rasen och 1934 återintroducerades gul, röd och brun hos korthåren och gul, rödbrun och askgrå hos strävhåren. Långhåren hade ingen färgförändring. 1960 återgick man till restriktionerna som infördes 1914, men nu försvann auburn hos långhåren.

 

Under slutet av 1940-talet behövde man bredda genpoolen, vilket föranledde användandet av hundar med okänd bakgrund tillsammans med belgiska malinois till korthåren, och tervueren till långhåren.

 

Hollandse herdershond kom till Sverige 1980 och i dagsläget finns ca 70 hundar i landet, alla hårlag inkluderade.

 

Den inofficiella rasklubben Hollandse Herdershond Sverige, HHS, blev 1999 officiell rasklubb under SBK med namnet Rasklubben Hollandse Herdershond, RHH.

 

Genetisk variation

Nuläge

Målsättning

Strategi

Avelsrekommendationer

 

Mentala egenskaper

Nuläge

Målsättning

Strategi

 

Exteriöra egenskaper

Nuläge

Målsättning

Strategi

Avelsrekommendationer

 

Hälsa

Nuläge

Målsättning

Strategi

Avelsrekommendationer

 

Avslutning och prioriteter

Avelsarbetet bör fokusera på hälsa och funktion. Avelsmålet kan sammanfattas i mental och fysisk sundhet kombinerat med rastypiska egenskaper. Bibehållandet av de exteriöra och mentala egenskaper, som ger rasen dess särprägel och arbetsförmåga, bör eftersträvas, samtidigt som det är viktigt att se var förbättringar behövs och kan åstadkommas.

 

Avelsrekommendationerna har uppdaterats under 2008. Resultat från MH:n kommer att följas upp. Vi ska arbeta för ökad genetisk variation genom fortsatt samarbete med uppfödare utomlands.

 

2008-12-08

RHH/RUS